INRE MONOLOG
Bara några sekunder kvar. Tåget rullar sakta in på stationsområdet. Hur ska jag förvalta den sista tiden? Jag drar henne till mig, håller om och känner första tåren ramla längs min kind. Det har varit en underbar vecka.
Jag pussar i hennes hår. Åh, det luktar så gott. Vill inte vara ifrån det. Hon ser in i mina ögon och vi förstår varandra utan att säga ett ljud. Våra läppar möts och tåget stannar. Hon hjälper mig med bagaget, som vi lyfter in i vagnen.
Så länge det går håller vi om varandra, kysser och försöker tänka positivt.
– Du är bäst, vi är bäst. Jag älskar dig, det här går bra, viskar hon i mitt öra.

Vill vara stark, men det går inte, jag vill inte lämna henne. Tågvärdinnan blåser i visselpipan och för sista gången på länge har vi fysisk kontakt. Genom tågfönstret tittar vi på varandra, det är vi och inga mil kan förstöra det.

Vår ögonkontakt bryts när tåget lämnar stationen och tågvärdinnan ber om min biljett. Genom fönstret betraktar jag den stad som jag vid det här laget känner väl. Det känns lika sorgligt att lämna den varje gång. Vad gör hon nu? För fem minuter sedan kysstes vi, och för en vecka sedan hade vi en hel oändlighet framför oss. Så kändes det då i alla fall. Nu kan jag konstatera att tiden går i rasande fart när vi är tillsammans.

Jag känner igen mig.
Så mysigt det var, jag vet att jag inte kunde sluta le åt min vackra.
Sju timmar kvar, de här resorna är alltid lika jobbiga. Jag önskar att det fanns något att göra, men det blir väl som alltid att sitta och tänka. Det är nu jag minst av allt vill det. Ska jag hoppa av på nästa station, jag har nog råd att köpa en biljett tillbaka. Så skönt det vore att strunta i plugget. Men vad skulle hennes föräldrar tycka om det, och mina? Ibland önskar jag att vi rymde tillsammans, utomlands kanske. På något sätt bör det gå att försörja sig.

Jag vet att det aldrig skulle gå, tänk positivt nu. Veckan har faktiskt varit underbar, kanske den bästa hittills. Vi kommer att ses igen, det vet jag och det är det viktigaste. Veckan som varit ger mig energi som håller mig glad i en evighet.
Mina ögon släpper ytterligare några tårar, känslan av tomhet som blir efter en vecka av ständig kärleksbekräftelse går inte att kväva med positivt tänkande. Inte just nu, i alla fall.

Det plingar till i högtalarna, snart är det byte.

Text: Markus Dahlberg